I Drömmens År 11, 6 juli

När jag sistlidna afton anlände till Värnviks borg möttes jag av sorg och förstörelse! Där jag väntat mig varmt mottagande av goda undersåtar stod istället kall hand och stängd dörr framför mig.
Borgen var intagen av fiendehand och det smärtar mig att erkänna att de är mitt eget kött och blod som utfört detta nidingsdåd. Min egen bror Herr Gerdek och min makes bror Jürgen den skändlige, stod på borgens värn och hånade mig. De hävdar att kronan var deras och att de ämnar förgöra oss!

Den goda fru Elise och hennes trogne Tamaz hade varit tvungen att ta sin tillflykt till ett nesligt härbärge. Flera av deras tjänare hade
blivit skadade eller kvar i borgen. Vi började genast bygga
försvarsanläggningar och eder Drottning var tvungen att arbeta med sina egna händer för er mitt folk. Jag har sänt bud efter min make och våra trupper och ber för att vi kan övervinna detta hot mot vårt Nordrike.

Skrivet i hast utanför Värnviks borg med blåsiga händer,
Gerdeka, regina

I Drömmens År 11, 12 April

Till mina högst värderade Hans majestät Rex Bernhard von Schwartzriessen och Hennes majestät Regina Gerdeka Olofsdotter!

Jag har tagit del av det dokument som fru Elise tillsänt vår käre konung. Jag och övriga heraldiker har ICKE falskeligen anklagat fru Elise eller fru Tyra Arnsdottir Stolte för att låtit Storhärads banér förkomma, för detta var ex post facto. Hur vill annars fru Elise eller fru Tyra Arnsdottir Stolte förklara att dem inte var i besittning av Storhärads banér?
Dock kan jag tycka att straffet i sin helhet är för förnedrande för två så väna kvinnor som fru Elise och fru Tyra Arnsdottir Stolte, mitt förslag till
straff istället är följande. Storhärads banér delas i två halvor (om jag inte missminner mig Hans majestät Rex Bernhard von Schwartzriessen första förslag till straff)  och att fru Elise och fru Tyra Arnsdottir Stolte får i
uppdrag att sammanfoga detta till ett helt baner med en lämplig tygbit i mitten som för alltid kommer att påminna Storhärad och fru Elise samt fru Tyra Arnsdottir Stolte om vikten att förvara sitt banér under trygga förhållanden. Lämpligt är att detta göres inför sittande kommande ting. Detta straff får ej överlämnas till någon annan.
Jag ber därför vördsamt Hans majestät Kung Bernhard von Schwartzriessen att undanröja det tidigare straffet i förhållande till det straff jag föreslagit. Dock vill jag även till Hans majestät Kung Bernhard von Schwartzriessen och Hennes majestät Drottning Gerdeka Olofsdotter och hela Nordrike framföra att vi inom Sine Arma Et Nomine aldrig syftat till att slå split mellan deras majestäter och fru Elise eller fru Tyra Arnsdottir Stolte. För denna anklagelse kräver vi honoris causa gottgörelse av fru Elise vid kommande ting.

Skefwingeborg, Anno Domini XI, 12 april
Troman Ulf Skefwinge
Riksheraldiker uti Nordrike

I Drömmens År 11, 12 April

Till min gode konung, Bernhard den Store

Det är med bedrövelse som jag lämnade eder vid Bollerups borg denna vinter. Ty såväl jag som den unga fru Tyra Arnsdottir Stolte blev där falskeligen anklagade av vår riksheraldiker Ulf Skewinge från Torsheim för att ha låtit Storhärads banér förkomma. Det straff som därtill utdömdes, på förslag av den förra riksheraldikern, fru Runa
Vollmarsdotter Höö, var ett straff som kommer att förnedra oss, edra trogna anförvanter och riksråd, inför allt folket. Heraldikerna syftade helt klart till att slå split mellan deras majestäter och vi edra trognaste.
Då jag aldrig skulle ifrågasätta min konung Bernhards goda etik och ridderlighet gentemot jungfrurna som finns i vårt rike kan jag bara anta att ni var lika förbluffat och tagen som jag utav såväl anklagelserna som det utdömda straffet. För att undvika olyckan med att två högborna jungfrur och tillika rikråd av Nordrike skall göra tjänst såsom fotpallar inför allt folk gör jag härmed en
framställan om att få tala för min och fru Tyra sak vid det ting som ni ämnar hålla i Nylöse kommande
helg. Med stora förhoppningar om min konungs ridderliget och
storsinthet reser jag härmed till Nylöse.

Värnviks borg, påskdagen Anno XI
fru Elise, syssloman och tillika riksråd

I Drömmens År 11, 5 December

Kära Nordrikare!

På Ragnhildskolegiet såg jag den kärlek folket hade till sina friherrinnor och den vishet de fogade över. Som nyvald riksföreståndare blev jag inspirerad att tillsammans med min fru även söka folkets stöd för att tillsammans regera detta fagra rike. Med detta i sinne begav sig min hustru Fru Gerdeka Olafsdotter och jag Bernhard Schwarzriessen till Fotevikens gård i det fagra Torsheim för att där inhämta Nordrikes stöd. Till vår glädje fanns folkets stöd för vårt förehavande och vi kan numera kalla oss kung och drottning, dock än okrönta sådana. Inget land kan allena vila på sin kung eller drottning utan landet kräver sina underståtar. Att som kung och drottning kunna upphöja de inbyggare som visat gott sinne och mycket gjort för landet är något som ligger oss varmt om hjärtat. Under vårt första hov hade vi äran att få dela ut tvenne bemärkelser till modiga inbyggares som utan klagan och oförtröttligt arbete kämpat för Nordrikes goda framväxt. Det första var ett frälsebrev till Fenja Olafsdotter Berga som därmed dånade av ren glädje. Det andra var ett sköldebrev till Regitze Svantepolksdotter Retz Tulle som lika skön som alltid blev upphöjd till det högre frälset.
Plötsligt under hoven sparkade beväpnade män upp dörren och in kom en ynklig sparv som krävde tystnad för min broder Jörgens Schwarzriessens ditsände härförare. Denna jätte till man krävde att jag till min bror skulle överlämna tronen. Detta löjliga påstående var en självklar skymf mot mig och min drottning varpå jag genast krävde att detta patrask skulle lämna salen. Därmed försökte härföraren att med sin stridsklubba krossa min skalle. Hade det inte varit för den torheimska jarlens redbarhet som med sin danyxa fångade upp slaget så skulle min tid på tronen ha blivit den kortaste i Nordrikes historia.
Jarlen slängde ifrån sig sin danyxa, då det var för trångt att svinga denna i långhuset och drog kvickt sitt svärd för att genast kasta sig över härföraren. Som en argsint furia drev han karln bort i långhuset. För min egen del drog jag mitt svärd för att näpsa upp sparven. Nu utbröt en våldsam strid i långhuset, jarlen och härföraren svingade sina svärd vilt omkring sig och utdelade våldsamma hugg. Min framfart bromsades upp av långhusets inredning och sparven fick övertaget och drev upp mig mot en bjälke. Där låstes vi i en dödlig kamp om övertaget. Jarlens hugg fann säkert och rappt luckor i härförarens rustning. Slutligen högg han nidingen i benet och fick honom ner på knä. Därpå, i konungens namn, skar han halsen av odågan. Inspirerad av Jarlens goda föredöme stötte jag bort sparven som genast högg några snabba slag vilket jag skickligt parerade för att sedan våldsamt svinga mitt svärd. Den stackars sparven blev så hårt ansatt att han i ett sista desperat utfall försökte ränna sitt svärd genom min kropp. Men eder konung förlorade inte fattningen utan gled vigt undan och klöv sparven genom ett tungt slag över ryggen.
Här med vill jag göra det kunnerligt och veterligt att kungen av Nordrike Bernhard II står i tacksamhetsskuld till Jarlen av Torsheim för hans raska ingripande. En börda som jag gärna bär och med glädje skall återgälda är tillfälle ges.
Efter denna kväll är det uppenbart att min hustru och jag delar fler saker än giftermålets helgd då vi båda förärats med varsina odågor till bröder. Så slutade den första kvällen för nordrikes nya regenter må vi leva ett händelserikt liv. Men det är illa ställt med Nordrike när beväpnade män törs försöka mörda konungen under sittande hov. Rustade män och Riddare lyser med sin frånvaro medan finska uppstickare ökar sitt inflytande över landet. Något måste göras och det med kraft. Då jag inte äger min hustrus lugn och överinseende med sin broders snedsteg tänker inte jag sitta lugnt och vänta på nästa drag. Min Brorder Jörgen måste dö, intet annat är att tänka på när ens egen broder önskar att med våld ta tronen ifrån mig. Därför ämnar jag att så snart som möjligt se till att det finns rustade män i riket för härnad. Därmed kan vi göra klart om vem som är Nordrikes riktiga konung och när kronan sitter på mitt huvud och min broder är dräpt måste något göras åt den den ofärdkämde finska baronen som kastar lystna blickar på vårt fagra land. Om baronen inte passar sig kan frågan om Ålands hemmahörande på nytt dryftas.

Nordrikes valde konung Bernhard von Schwartsriessen.

I Drömmens År 11, 16 November

Detta bud nådde oss från våra grannar i öst.

Som ambassadör emellan Kungarikerna Louhenkajo och Nordrike vill jag föra
dessa hälsningar från Louhenkajos konung Henrikus till Nordrikes befolkning.
Det är med stor förvånan som kung Henrikus har följt händelserna i det
vackra konungariket Nordrike. Han skickar sina varmaste hälsningar åt
Nordrikes befolkning och ber dem att inte vara oroliga. Liksom en god granne
vill Louhenkajos Majestet stöda er vid denna oroliga tid och om era adla,
frelsade är ängsliga att bära den tunga bördan av styrande av kungariket, så är kung Henrikus villig att skötä temporärt denna uppgift tills en sådan tid som ni kan åter ta hand om det.

Detta är ju det minsta som en god granne kan göra.

Med vänliga hälsningar
Lord Celestinus mac Crohan
Ambassadör av kungariket Louhenkajo

I Drömmens År 11, 15 Augusti

Nordrikes folk!

Härmed vill jag kunngöra att jag på nyåret uti Visby stad utsåg tvenne riksföreståndare att styra över allt Nordrike i konung och drottnings ställe, till dess att värdiga sådana står att finna. De är Fru Gerdeka Olofsdotter, innehavare av drömmens orden och tidigare drottning av Nordrike, och Herr Bernhard von Schwarzriesen, tidigare riksdrots av Nordrike och bortsupare av Åland. Stöd dem i deras värv med råd och dåd, för Nordrikes väl och för vår Dröm.

Skrivet den femtonde augusti anno etc XI på Olofshöjsd slott uti Nylöse

Ingeborg Svantepolksdotter, riksdrots

I Drömmens År 11, 29 Maj

Nordrikes riksdag hölls detta år i Torsheim. Vad som hände och beslutades kommer så småningom att komma upp på hemsidan. De ändringar som gjorts bland ämbetsmännen kan ni se under Ämbetsmän.

Friherrinnorna av Storhärad och Torsheim höll hov och taffel för de medborgare som rest till riksdagen varvid förtjänsfulla medborgare fick motta välförtjänt upphöjelse i form av frälsebrev,ordnar och gåvor. Friherrinnan Tyra Arnsdottir Stolte av Storhärad förärade troman Tristan av Västgård frälsebrev. Johannesborg har av Friherrinnan i Storhärad givits som gåva till Liunga för de beskydd och vänliga bemötande som hon mötts med från Borgmästarinnan i Liunga. Länsfru Ingegerd Hansdotter Tulle av Torsheim skänkte frälsebrev till troman Ralph, hamn fogde i Malmöya, trofru Johanna av ätten Stjärne samt trofru Matilda av ätten Stjärne. Gåsakarlen tilldelades Jaktmästare Rickard av Torsheim och Tullare Emon Rask av Torsheim.

Tronpretendenten Tor de France med rådgivare behagade inte infinna sig vilket genast fick Länsfru Ingegerd att se rött. Den annars så väna Friherrinnan av Storhärad tog även hon detta som en personlig förolämpning även om hon tyckte att Ingegerds krav att se tonpretendentens huvud på ett fat var en aning magstarkt. Alla var dock överens om att åtgärder nu måste vidtagas mot denna uppstutsige unge man och hans rådgivare. Klingorna slipas nu extra noggrant och hirdmännen ler lite mer än vanligt i Torsheim. I Storhärad dras spionernas snara åt kring en viss ung man från Frankerriket och hans lömska rådgivare.

Allt eftersom kvällen gick och stämningen blev mera uppsluppen blev det tydligt att allt inte är sämja och endräkt mellan de båda Friherrinnorna. Friherrinnan Tyra av Storhärad tog sig friheten att prova Nordrikes kungakrona och stor uppståndelse utbröt vid högbordet. Ingegerd av Torsheim ryckte resolut av henne kronan och hade inte hirdmannen vid Torsheims Länsfrus sida varit upptagen med vin och frilla hade det kanske sluta på ett annat sätt än det nu gjorde. Lugnet lägrade sig åter men man kunde se att kungakronan nu svartsjukt bevakades. Det är utan tvekan så att kampen om Nordrikes krona nu börjar hårdna.

I Drömmens År 11, 23 Mars

Torsheims svar lät inte vänta på sig.

Så vitt vi detta bud kan uttyda är det att betrakta som en illa dålt förolämpning mot vårt fagra Torsheim. För som alla vet kommer de dådkraftigaste, högst älskade och tillika fagraste regenterna från Torsheim. Om ni i fortsättningen väljer att framhärda i denna fråga kan ni betrakta er kastade handske som upplockad. Vi vill även att det härmed skall vara allmänt känt i riket att vi för tillfället inte betraktar tronpretendenten Thor som något mera än en kuriositet och förströelse i väntan på ljusare tider. Vad gäller tronpretendentens rådgivare Anna av Rosengarten däremot har
friherrinnan av Storhärad vårt fulla stöd och vi vill att det skall göras kännt att Trofru Anna inte utan oro kan beträda Torsheimsk mark. Det pågår för närvarande undersökningar om vilka avsikter Josef av Arinholm egentligen har med detta utspel så vi väljer att inte ta ställning i den frågan ännu. Veten och detta ni som på grund av händelserna i Arinholm nu vässar knivar och blandar gift. Under festligheterna i Fotevikens by för en tid sedan lovade Länsfrun av Torsheim Friherrinnan av Storhärad väpnad hjälp när helst detta tarvades. Detta löfte står ännu fast! Vet att alla försök att försämra Friherrinnan Tyras hälsa kommer att betraktas som ett angrepp på Torsheims egen Länsfru med alla följder som därtill varda.

Högaktningfullt
Torsheims Länsfru
Ingegerd Hansdotter Tulle

I Drömmens År 11, 23 Mars

Detta bud nådde nyligen Nordrikes folk.

Innebyggare i Nordrike!

Nyheter har nått oss, berättande om omvälvande händelser i rikets sydöstra delar varför vi låtit nedpränta följande för att uppläsas inför rikets krönta huvuden och potentiella usurpatorer, såväl som proklameras vid rikets ting och mot, inför dess herrefolk och allmoge såväl som närvarande slitehjon. Tack vare kung Wilhelms stabila leverne sågs inte tvunget att utse arvkungapar. Men, ack, djärve konungen föll i kamp med rikets fiender och icke har blodet hunnit levra sig på hans blanka rustning förr’n mansåldrar av sedvänja och tradition åsidosätts. Under det Arinholmska tumultet luftades krav på tronen, vederstyggligt och utan förankring i rikets lag och tradition. Var själ i riket vet att det var vid Upptunska stränder de spirande fröerna till Nordrikes folk landsteg i arla urtid. Var själ vet vidare att alla de regenter, vilka fört riket framåt med dådkraft, varit av Upptunsk börd. Själva rikets rötter står ju att finna i Rangvald den Stores och Agnes Olofsdotter Elpenders lysande regeringstid, rötter vilka nu genom vämjeliga tilltag hotas att avslitas.
Således låta vi, och genom oss allt herrefolk och allmoge i folkländerna och köpestäderna kring Mälaren och på Åland, meddela, för rikets försorg och framtid, att inget arvfurstepar utan Upptunabörd må styra riket, såframt de inte låtit sig dömas, likt Rangvald och Agnes, på tinget av Upptunas herrefolk och allmoge vilka där äga att dem välja eller vräka.

  Vid pennan
  Broder Bartolomeus O.P.
  Prior Vårfruklostret Upptuna stad

I Drömmens År 11, 20 Mars

Detta bud har nått oss från Arinholm.

Helgens festligheter var mycket omvälvande. Anna von Rosengarten trängde sig in i början av banketten och förde fram sin adoptivson Tor de France. Hon menade att han var Nordrikes rättmätige konung av arvsrätt. Friherrinnan Tyra känner hotad av att den makthungrande Anna är tillbaka i riket, men accepterade Tors krav på tronen. Tor såg till att få allierade från Olandia då han gav bort Reidgotaland. Reidgotaland har därmed hamnat i ett främmande rikes makt. Friherrinnan tycker att det känns skönt att inte behöva ha ansvar för detta brända, skövlade och sargade land. Men hon har skickad budbärare runt i Storhärad och i riket efter dugligt folk och allierade då Storhärads friherrinna inte är säker på Annas avsikter. Under Annas regeringstid led folket i Storhärad, lagsagan Johannisborg drabbades värst av hennes hunger efter makt och rikedom, det var utsuget, innevånarna hungrade och led stor nöd. Tidigare och nuvarande friherrinna har haft fullt upp med att bygga upp förtroendet för kronan igen. Under kvällen förärades även Elin Tomasdotter med ett frälsebrev och herr Alwin trädde i friherrinnans tjänst som skattmästare. En del av Elise livgarde vågade sig även till banketten och blev uppläxad för att han inte skött sina plikter, vi får se om nuvarande friherrinna tar honom till nåder igen i dessa oroliga tider...

Leken går vidare....

/Ture

I Drömmens Åri 11, 7 Mars

I början av mars månad dök plötsligt Anna von Rosgarthen upp i riket igen efter sin påtvingade exil på kontinenten. Med sig hade hon Sebastian den Tossetes oäkta son Tor de France som hon funnit i en avlägsen by i de Franska riket. Tor gjorde, genom sin två rådgivare Josef från Arinholm och Anna von Rosgarthen, genast anspråk på tronen som varande ende sonen till den avlidne konungen Sebastian.

I Drömmens År11, 25 Februari

Nordrikes kungapar har avgått. Vi tackar dem för deras insatser under regeringstiden och önskar dem all lycka i framtiden.

Nordrike står nu inför den sorgliga situationen att inte ha några regenter. Riket kommer att styras av Riksdrottsen och Friherrar/friherrinnor i samråd tills en nya regenter har utsetts.

I Drömmens År 11, 25 Februari

Torsheims festligheter i Foteviken var en succé. Alla var nöjda och glada om än något rökförgiftade. Under hovet tog Friherrinnan av Storhärad Gumsehus från William Degrey och skänkte det till Riddar Lloyd Brians att förvalta. Länsfrun av Torsheim delade ut frälsebrev till herr Gottskalk Bagge och herr Gustav Börjeson Tulle. Gåsakarlens utmärkels tilldelades Ulrika Leonforte och Hebelle Persdotter Rådde. Under fetligheterna på kvällen förärades Rigitse Svanteporksdatter Tulle den helt nya utmärkelsen Gyllenegåsen för sina insatser i Torsheim.